ordetiminmakt

Idag hade vi en väldigt intressant diskussion på engelskalektionen om fördomar. Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi kom in på just det samtalsämnet, men intressant var det i alla fall. Eftersom engelska inte direkt är mitt starka ämne så höll jag mig mest till att reflektera vad de andra i klassen hade för åsikter angående fördomar. Jag ska inte gå in på detalj vad folk tyckte om fördomar av olika slag eftersom det skulle krävas många bokstäver för att få ner allt, men våran engelskalärare sa något som jag tycker är värt att tänka på. Hon sa ungefär att det inte är många som vill erkänna att de har fördomar när någon frågar en rakt ut, men att de flesta ändå spottar ur sig en massa fördomar utan att tänka på det när man befinner sig i nära vänners sällskap. Fast på engelska förståss. När man tänker efter så stämmer nog det ganska väl.

Varför har folk fördomar då? Det kom upp många intressanta svar på den frågan i klassen. Alltifrån att det hör till människans natur att vara försiktig och fördomsfull mot främmande personer eller ting till att det var inlärt från, i första hand ens förebilder. Jag själv tror (som vanligt;)) på en kombination. Men jag tror också att det tillkommer en viss, omedveten rivalitet från oss människor. En rivalitet som säger att om vi har fördomar mot andra så innebär det att vi själva är bättre vilket i sin tur ökar våran självkänsla.

Dagens "Lunch": Äklig bostongurksfylld falukorv med potatismos på skolan:( Jag gillar inte korv.

/Jocke B