ordetiminmakt

Har ni känt den där känslan när man plötsligt känner sig lättad och fri men samtidigt ändå inte känner någon direkt tillfredsställelse? Har ni känt liksom om ni ska lämna något gammalt men tryggt bakom er som ni vet aldrig kommer komma tillbaka? Det har i alla fall jag känt i och med skolavslutningen för två dagar sedan. Klassen, som har hållts intakt i fyra år nu, splittrades och skärvorna, i form av elever kommer att flyga åt alla möjliga håll i framtiden. Det känns tomt, som om någonting abstrakt har brutit sig loss och lämnat mig inombords. Men minnena kommer ändå alltid att finnas kvar där inne någonstans. Minnena av alla de underbara och unika människorna som gick i klassen och minnena av de trevliga och yrkeskunniga lärare som har varit en stor, bidragande faktor till en hel del av de nya saker som har expanderat min och mina klasskamraters intelligens. Jag kom till klassen som en liten, skygg individ med vetskapen om att jag skulle dela större delen av min tid med ett trettiotal främlingar de kommande fyra åren. Men jag gick från klassen med högt huvud och tog farväl av ett trettiotal vänner som jag fått under resans gång.

Skolavslutningen var trevlig! Tack vare det fina vädret hade vi förmånen att kunna sitta utomhus och avsluta vår tid tillsammans på skolan istället för att sitta och svettas i en varm och dunkel idrottshall. Som vanligt höll rektorn tal (dock inte samma rektor som förr om åren utan en ny) och konfrensierade oss genom avslutningen. Priser delades ut till höger och vänster åt folk som hade utfört berömvärda prestationer under året och skoltiden (jag fick för övrigt ta emot två priser;)). Det var ungefär som en vanlig skolavslutning. Sedan gick vi in i våra respektive klassrum och lärarna delade ut betyg åt sina respektive elever. (Jag blev faktiskt positivt överaskad när jag öppnade mitt  betygskuvert och fick se betygen.) Efter detta gick våran klass ut igen för att ta ett sista förväl och bli fotograferade en sista gång tillsammans. Det var ett sorgens ögonblick och många grät av saknad. (Till scenen skulle Andrea Bucceli och Sarah Brightmans vackra operabalad "Time to say goodbye" passat väldigt bra in som bakgrundsmusik.) Jag kommer att sakna er, 9A!

(Går)Dagens "fotbollsmatch": Sverige-Spanien 1-2:( Det var en fantastisk prestation av de svenska spelarna, tyvärr höll det inte ända in i kaklet:( Men vi har fortfarande goda chanser att ta oss vidare;)

/Jocke B